Hur hårt har gruvmiljön gått fram med Peter Johanssons verk? Ja, det återstår att se men en liten fingervisning ger pressbilderna som kom till redaktionen häromdagen. Besökarna får ta del av verket genom en konstvandring 50 meter under jordytan. Premiär sker på Konstnatten lördagen den 22 januari. Konstvandringen pågår under hela Falu konstvecka. Arrangörer är Peter Johansson, Falu Gruva och Konstföreningen Konstnatta. Peter Johansson kommer även att hålla en föreläsning om konstsatsningen "Under" vid Falu Gruva söndagen den 23 januari. Hela arbetet har även dokumenterats genom åren vilket också har resulterat i en bok som också får premiär lagom till Konstnatta. Förutom konstnären själv bidrar även kulturjournalisten Ulrika Knutsson med text. Även bebyggelseantikvarien Sven Olof Ahlberg medverkar i boken. 

Att Konstnatta växt genom årens lopp råder det ingen tvekan om. Nu är arrangemanget bara startskottet på en vecka fylld av olika konsthändelser i Falun. Nu samverkar föreningen med en lång rad föreningar och institutioner inom konstområdet. Ingen nämnd, ingen glömd. I år har man bjudit in ett antal konstnärer från Gävleborg och Stentryckeriet i Vikmanshyttan att stå för själva basutställningen som pågår hela sista veckan i januari. Dalakonstnärerna får med andra ord maka på sig. Utställningen sägs innehålla ett mycket brett urval. Här samsas måleri med grafik, teckning, foto, textil med mera. 

Konstnären Mats Lodén visar en installation. Film i Dalarna kommer att visa konstfilmer. Lugnetgymnasiet kommer att offentligt visa olika elevarbeten inom konstfilm. Emaljverkstaden kommer att hålla öppet hus tisdagen den 25 januari. Ateljén Regnbåge, Nisserska huset, anordnar en virkbar samma dag. Magasinet arrangerar föreläsningar med konstnären Katarina Löfström och Louise Nilsson samt Kajsa Pontén. De två sistnämnda skall prata om ett nytt sätt att samarbeta med morgondagens konstnärer. 

Fredspristagaren Liu Xiaobo sitter fängslad i Kina för att han hade en annan åsikt än kommunistdiktaturen, ett öde han delar med många andra. Han är i nuläget den enda nobelpristagare som sitter i fängelse. 
Den kinesiska regimens häftiga reaktion på att priset tilldelades Liu Xiaobo förvånar knappast. Det är inte första gången man hotar med konsekvenser när andra länder uttrycker sitt stöd för personer som regimen betraktar som sina fiender. Kanske är det nu dags att omvärlden säger ifrån och slår fast att vi inte accepterar en export av den kinesiska inrikespolitiken till den globala arenan. 

Fortfarande existerar nämligen varken yttrande- eller trosfrihet i Kina. Fortfarande förföljs tibetaner, Falun Gong-utövare, kristna, mongoler, uigurer och människorättskämpar. De statskontrollerade medierna hjälper regimen att förfölja oliktänkande och styr större delen av den information som når invånarna. 

Något annat som sällan uppmärksammas är alla de arbetsläger som finns runt om i Kina. The Laogai Research Foundation har hittills kartlagt över tusen arbetsläger i Kina där det beräknas sitta 3-6 miljoner fångar. Många samvetsfångar sänds dit utan rättegång och får utstå tortyr och slavarbete. Produkter som tillverkas i dessa arbetsläger exporteras, bland annat till Europa, och man har kunnat konstatera att flera arbetsläger är registrerade som företag. 

Kinas regim tolererar bara sin egen världsbild och de använder våld och hot för att upprätthålla den. Den, som liksom Liu Xiaobo, ifrågasätter denna världsbild, riskerar inte bara att själv drabbas; vänner och familj utsätts också. Tanken på att sätta någon i husarrest för att hennes make tilldelats Nobels fredspris framstår som absurd för oss i väst, men det är verkligheten i dagens Kina. 

Det är dock tydligt att den kinesiska regimens makt vilar på en ostadig grund, eftersom de måste kämpa så hårt för att bevara intrycket av att allt är i sin ordning. Man lägger ner enorma resurser på hackers, spioner och IT-poliser för att hindra sanningen från att nå det kinesiska folket såväl som omvärlden, men det är en kamp man inte kan vinna i längden. Människorättsadvokaten Gao Zhisheng och aktivisten Hu Jia är exempel på två andra som med risk för sitt eget liv öppet kritiserat regimen, och även nominerats till Nobels fredspris. 

Överallt öppnar sig en könsklyfta i skolan, även i samhällen som de skandinaviska där det trots allt i alla fall talats mycket om jämställdhetens betydelse. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Och hur farligt är det? 

Svaret på den sista frågan är att det är riktigt farligt. Ett samhälle där pojkar och flickor, och senare män och kvinnor, tenderar att nästan röra sig i olika livsbanor, öppnar för massor av konflikter. Den delegation för jämställdhet i skolan (den fick namnet DEJA) som tillsattes för flera år sedan har i en rad rapporter visat hur illa det faktiskt är ställt. I det slutbetänkande som nu kommer slås det fast att föga har förbättrats på ett halvsekel i den svenska skolan.  

Problemet när det gäller analyser av skolan är som alltid att skolan inte är en ö, isolerad från resten av samhället. Tvärtom är skolan något av en samhällelig vägkorsning: alla vägar bär dit. När den traditionella mansrollen i vuxensamhället råkar i kris, ja, då får man räkna med att krisen blir synlig just i klassrummen. Och när samhällsklyftorna sedan början av åttiotalet sakta men säkert ökat, ja då märks även det i klassrummen: Större klyftor ökar omedvetet statustänkandet. Det finns forskning som visar att en människa värderar en annan på statusstegen inom loppet av trettio sekunder och ju större klyftorna är, desto mer värderas det. Också det syns på ett eller annat sätt i skolan. 

Jämställdhetsidealen är, i retoriken, starka i ett samhälle som det svenska. Men könsgrundade skillnader i lön består och hela samhällssektorer är ännu nästan helt kvinnliga (förskolor) eller manliga (byggbranschen). I praktiken kraschar de åberopade jämställdhetsidealen också mot nya ideal som fallit ur ärmen på den marknadsliberala ideologin: Mycket av entreprenörstänkandet vilar på en manlig myt om den ensamme innovatören som går sin egen väg, bortom kollektivet och längs vägen bara har några ”few regrets”, som Sinatra sjunger. 
 
Den pågående friskolerevolutionen tenderar att separera könen. Det finns förortsskolor där lågpresterande unga grabbar blir kvar medan de studieinriktade tjejerna drar vidare till friskolor med högre status i innerstäderna. Den nya gymnnasiereformen lär också skilja könen åt ännu mer, när killar väljer yrkesinriktade program medan tjejerna väljer högskoleförberedande. 

Allt sådant ekar vidare genom skolkorridorerna och kryper in i relationerna mellan lärare och elever, och mellan elever och elever. 
Samtidigt är denna skola, som brukar kallas för Sveriges största arbetsplats, naturligtvis inte bara en spegel för alla problem - utan också en arena där saker och ting kan ändras, ja, där framtiden kan förändras om ambitionerna finns. Inte för ett ögonblick får man heller glömma de dagliga mirakel som äger rum i den nuvarande skolan -  elever lär sig saker, vågar plötsligt räcka upp handen, går hemåt med en ny insikt i huvudet. 

Just det, liv och död, idrott tycks alltid ha varit på liv och död. (Numera inte minst pengar.) Pindaros visste. Han var grek och poet och han såg tävlingarna och skrev hyllningsdikter till de blodiga segrarna. Han är en av den gamla världslitteraturens stora, svår för oss moderna och i grekisk kulturhistoria föga bevandrade, men inte omöjlig att ta sig an efter Sture Linnérs lättillgängliga beskrivningar och analyser. 

Grekland är inte idrottens ursprungsland. Kroppsövningar och tävlingar har förekommit i alla kulturer. De har kultisk bakgrund och skall blidka gudarna och främja fruktbarheten, fördriva demoner och bota sjukdomar. Krigiska övningar spelade roll. 

Greklands idrott växte fram på liknande sätt. Skillnaden är att i Grekland organiserades idrotten på ett sätt som liknar utövningarna idag. De krigiska motiven tonades ner. Grekerna civiliserade så till vida idrotten. Först på 1900-talet fick idrotten samma roll i samhällslivet som i antikens Grekland. Idrottens nutida omfattning har fått tänkare att fundera. Karl Marx hävdade att idrotten gynnande kapitalisterna som fick anställda med bättre fysik. Konrad Lorenz såg idrotten som ventil för aggressiva känslor. 

I Grekland hyllades inte bara gudarna utan också härskarna: politik i idrotten alltså. Idag blir olympiska spel nationell prestige och utnyttjas av olika regimer som ett bevis på det rådande styrets ideologiska och personliga företräden. 
Pindaros dikter var körlyrik som framfördes offentligt. De lovprisar segraren och beundrar prestationen. Ingenting högre kunde en människa uppleva än en seger i de stora festspelen. Till synes övermänsklig förmåga och gudarnas ynnest möjliggör denna seger. 

Om någon tränar hårt och bekämpar kroppens smärta och psykets motstånd "anstår det oss, om han når sitt mål, / att storslaget, utan missunnsamhet / hedra honom." Se där: "om han når sitt mål". Förlorarna, utan vilka segrarna skulle vara betydelselösa, är inga att bry sig om. Det är som idag. 

Annars skiljer sig Pindaros hyllningar från dagens orgier när någon tagit medalj. Han betonar hur kortvarig triumfen är. Inför livets yttersta frågor kan den te sig fåfäng, ty föränderlighet, lidande, ålderdom och död kommer alltid. Segern kan dock leva i minnet, i dikten. Nja. Ingen skriver evigt lyrik om segrare och medaljer idag. Bara i samband med VM och andra stortävlingar plockas gamla segermeriter fram. 

Den erfarne professorn i underrättelseanalys, Wilhelm Agrell, redogör i sin senaste bok Fredens illusioner – Det svenska nationella försvarets nedgång och fall (Atlantis förlag 2010) för hur vårt försvar steg för steg skrotats och ersatts av förmågan att sätta upp smärre insatsförband i fjärran land. Vi saknar numera faktisk möjlighet att försvara vårt eget territorium och kan inte strida i större grundutbildade och samövade förband än bataljon. Vår säkerhetspolitik vilar på förmodat bistånd från andra länder utan regelrätta allianser med dem. Dessa länder tillskrivs även utan skymten av bevis förmågan att värna Sverige mot terror. 

USA har inte kunnat skydda sig själva mot terrorhandlingar trots en medborgarkontroll som uppfattas som integritetskränkande mot breda folklager och flagranta brott mot medborgerliga rättigheter – till exempel tortyr – när det gäller misstänkta. Ändamålet sägs helga medlen. 

Sverige har också gjort sig till måltavla genom att ansluta sig som partner till USA:s fälttåg i Afghanistan. USA struntar i om de utnyttjar brott mot mänskliga rättigheter som verktyg. Wikileak har gett åtskilliga exempel på hur lustmördare i amerikansk uniform ger utlopp för sina drifter mot oskyldiga civila. Sådana bundsförvanter anstår inte svensk trupp och svensk militär tradition. Våra insatser ska ske under direkt ledning av FN – inte av den starkaste parten i de mångåriga konflikterna med arabstaterna till följd av USA envisa och ensidiga stöd till Israels territoriella expansionspolitik. Trots många uttalanden mot terror från ledande muslimer i Sverige innehåller våra medier ofta islamfientliga påståenden med åberopande av yttrandefrihetsgrundlagen. 

Det är absurt av försvarsledningen i Sverige att försöka inbilla oss att vi som medhjälpare till USA skulle slippa de terrorhandlingar som drabbat USA och andra Nato-länder och att dessa skulle kunna freda Sverige i dessa hänseenden.